Lek och omgivning

Här är några bilder som vi alla känner igen. Det handlar om vad vi gjorde som barn. Jag vet inte vilka det är som är med på bilderna, det är aktiviteterna som jag vill visa.

Bad

På sommarloven kom badbussarna och hämtade oss vid skolgården och körde oss till Kanaanbadet. På den sista sträckan genom skogen så fanns det en liten kulle i vägen. När vi närmade oss så skrek alla barnen ”fortare fortare fortare”. Ibland körde de lite fortare så att bussen guppade till och barnen skrek av förtjusning. På badet var det enormt många barn. Det måste ha varit omöjligt att hålla alla under uppsikt. Men på något konstigt vis så överlevde vi allihopa.

När det var lunchdags gick vi och ställde oss i långa köer och blev tilldelade mjölk och slät bulle

Innan Kanaanbadet var färdigställt fick man åka med badbussar till Flatenbadet.

När vi blev lite äldre kunde vi själva cykla till Ängbybadet

Skjuta prick

När det blev vår så spelade vi kula. Vi spelade ring eller rand. Ett annat alternativ var att sätta upp en pyramid eller en tennsoldat och så fick de andra kasta prick. Kulorna som missade fick man behålla. Och den som träffade fick sätta sig för att tjäna kulor.

Grabbar gillade att skjuta med slangbella också. Med träklyka och gummiband fick man en kraftfull slangbåge. Men man kunde också bocka till en eker från en cykel, och sätta på en gummisnodd. I det fallet sköt vi märlor som vi bockat till av stubintråd. Vi gick till ett industriområde där de har sprängt och letade bland stenarna. Det var ju elektrisk tändning, så stubintråden var en metalltråd med plastöverdrag. Det fanns gått om stubbe bland stenarna. Det blev en liten slangbella som man kunde busa med.

Men vill man skjuta långt så finns det att annat sätt också. Vi valde ut en buske som var rak och lagom lång. På den pinnen satte vi högst upp ett litet äppelkart eller ett lite större bulligare nypon. Sen snärtade vi iväg den ungefär som när man fiskar med kastspö. En pinne med rätt längd och svikt kunde till och med skjuta ett äppelkart över Ulvsundasjön till andra sidan. Det var jättekul (när det var folk som gick där).

Vi sköt också med hemmagjorda pilbågar. Och så kastade vi pil (eller dart som det heter nuförtiden). När vi tröttnat på piltavlan kastade vi mot träden. Så gick vi från träd till träd. Det gällde bara att vänta tills alla har kastat färdigt. Men i den åldern är man ju ganska otålig. Jag tror att det var Robert som sprang fram för tidigt, och fick en pil i ryggen. Men hans pappa var ju skomakare så han gick hem till skomakeriet. Arne tog fram en tång och drog ut pilen.

Bygga flotte och koja

Vid Osmundsvägen låg en brädgård. Därifrån kom det mycket ”spillbitar” som hamnade i vattnet eller i skogen. I vattnet byggde vi flottar. Det var en härlig känsla att sitta på flotten och glida längs stranden. Brädorna som hamnade i skogen blev till kojor. Ibland som en liten stuga på marken och ibland högt uppe i ett träd. Det var en ständig återanvändning av brädorna, men de som fanns uppe i träden fick man behålla längre.

Vid Norrby Gård fanns ett fyrkantigt grönområde med stora träd runt om. Jag tror det var lindar men vi kallade de ekarna, dungen eller djungeln. Träden hade grenar som böjde sig neråt som man kunde svinga sig i. De var nog klippta en gång i tiden, för en bit upp delade sig trädet till flera stammar som sträckte sig rakt upp. Perfekt för att bygga koja i. Jag tror det var lite gjort när vi kom dit, men vi fortsatte bygget så att det blev minst fyra våningar högt. En gång hittade vi ett par riktigt långa brädor så att vi kunde göra en bro över till nästa träd. Men den svajade väldigt när vi gick över så jag tog en bräda till som man kunde hålla sig i. Visst blev bron stadigare också men jag hade ännu inte lärt mig att man ska bygga med trianglar. Sen hittade vi en gammal markis som vi spände upp mellan ett par grenar i det andra trädet. När vi gått över kunde vi då hoppa och åka kana neråt för att slutligen hamna i gräset. Det var den snabba vägen.

Norrby Gård

Norrby Gård var en gång en lyxig byggnad med många små byggnader runt om. Men i slutet av 1950-talet blev det skadat av en brand, och då revs samtliga byggnader.

I Norrbygård bodde Helga samt tvillingarna Ebba och Regina som gick i Ulvsunda skola.

I backen mellan Norrby Gård och stigen som går till Johannesfredsvägen låg ett hus. Huset hade rivits och källarkullen hade rasat in. Åtminstone den delen som man såg från stigen var fylld med sten. Men det fanns en annan ingång. Området var väldigt igenväxt, men om man tog sig in bland buskarna kom man ner i en sänka. Där fanns plötsligt en gammal dörr. Innanför dörren var det en brant trappa ner i underjorden, och där fanns ett ganska stort rum som var intakt. Mycket spännande med en hemlig grotta.

Parkudden

Nedanför Johannesfredsvägen 64 fanns en tomt som kallades för Parkudden. Det var Parkuddens Epidemi Sjukhus. Vi ser på bilden att det var en del personal där. Och tomten var avgränsad med brant berg och staket. Det var alltså ett område som inte var avsett för oss. Till höger om stora huset finns en rejäl brygga för att kunna ta emot ångbåtar. Lite längre till höger fanns en liten sandstrand och ett träd som lutade ut över vattnet. Till vänster, ovanför den lilla stugan vid grinden, gick den härliga kälkbacken.

På de gamla kartorna kan vi se både Norrby Gård och Parkudden. Vi ser också att Johannesfredsvägen planerades att gå betydligt längre. Man började till och med att gräva riktigt breda och djupa diken där vägen skulle gå. Men så upphörde arbetet några år och sen fyllde man igen för att vägen skulle gå på andra ledden och över till Huvudsta. Vi ser också på kartorna att det fanns järnvägslinjer till industrierna.

Butiker

På Ståltrådsvägen fanns det en del butiker, det var Johannesfreds shoppingcenter. Längst till vänster Ulvsunda Färghandel sen Johannesfreds Livs, Tobaksaffären, Stenbäcks Konditori samt Sybehörsaffären. Runt hörnet till vänster låg Pålssons Frisörsalong. Där kunde vi fixa till vår snagg. På den tiden fanns det till och med ett postkontor på Ståltrådsvägen.

På Johannesfredsvägen och Osmundsvägen fanns det fler butiker. Den roligaste butiken var Knatteboden. Där fanns två skyltfönster fullt med leksaker. Ofta var vi där och tjingade vad vi ville ha. I tegelhuset vid skolan fanns det också en butik där vi kunde köpa godis på lunchrasterna. I kiosken där Stångjärnsvägen började, köpte vi glass. Den runda vaniljpinnen och isglassen med två pinnar. Fiskaffären på Johannesfredsvägen var speciell. Den hade rinnande vatten på insidan av skyltfönstret.

Dragga cyklar

Ulvsundasjön var, liksom resten av Stockholms vatten, mycket förorenat. Husens avlopp gick ju rakt ut i sjön. Vattnet var smutsgult så att det inte gick att se botten. På berg och stenar i vattnet växte det en grön och hal mossa. När man badade räckte det att man gick på berget ner under vattenlinjen, sen åkte man iväg mot djupare vatten. Sjön användes också som soptipp. När vi upptäckt det så gjorde vi draggar. Vi böjde ett järn som en krok, knöt fast ett snöre och kastade ut. Vi draggade upp gamla cykelvrak som vi kunde plocka vissa bra delar från. Längre ner på Johannesfredsvägen fanns en stor stenbrygga. Där fanns det en hel del, men draggen fastnade ofta i sånt som inte gick att få upp. Det var väl båtvrak och gamla bilar. Bättre lycka var det vid ankbron där den röda stugan står. Där kunde vi få upp cyklar i ganska gott skick. Ibland var det bara att torka av sadeln och cykla hem.

Jumpa på isflak

På vintern var det ett spännande nöje att jumpa på isflak. Emellanåt bröts det en ränna för att båtarna skulle kunna ta sig fram till företagen längre i Bällstaviken. När det är is är det ju väldigt enkelt och lockande att gå över till andra sidan. När en ränna har brutits så har det blivit ett hinder. Och hinder är till för att övervinnas. Bara man ser en lämplig väg så är det bara att sätta fart. Och det måste gå fort, man får inte stanna. Men en gång så fanns det inte lämpliga isflak. Det var mycket öppet vatten. Men vi hittade ett jättestort isflak. Det var bra för då kunde vi ju paddla oss över. När vi närmade oss andra sidan så började isflaket att luta. Någon måste lämna isflaket, men ingen ville. Slutligen kunde några hoppa till andra sidans iskant, men det var också några som blev mycket blöta.

Skidbackar

På vintern åkte vi skidor. Lill-kullen var till för nybörjare. Det var på stor-kullen det gällde. Störtloppet gick nerför branta berget sen genom skogen och ut på isen. Den lite lugnare vägen gick en sväng runt och sen genom skogen. Alla skulle genom samma skogsväg så det gällde att se upp. Det fanns många vägar från höjden ner till isen, man kunde hålla på hela dagen. Vi kunde också gå över till Jungfrudansen för där fanns en backe som började en bit upp i skogen.

Kana och kälke

Nedanför huset 58-60 fanns en fin backe att åka kana i. Där var det väldigt många som åkte så det blev rena iskanan. Helst skulle vi förstås tävla. Vi kastade oss iväg och åkte på allt möjligt. Men i svängen blev det trångt så ibland var det nån som hamnade i tallen som stod där. Vi åkte kälke också, och då startade vi högst uppe vid huset. Det var kälkar utan ratt. Vi låg på mage med ena armen under brädan och den andra handen höll i meden längst fram. Genom att dra och trycka i meden gick det att styra. I kurvan där nere gällde det att styra maximalt. Visst hände det när vi var flera i kurvan att någon åkte in i tallen. Det måste ha gjort jätteont att åka in i tallen med huvudet före.

Snöplogen

När snöplogen gått fram på Johannesfredsvägen så var det kul att leka i snövallarna längs vägen. Snön var nämligen vit. Det fanns ju inte så många bilar som smutsade ner. Jag minns en bil, jag tror det var Lund på nedre botten. När han skulle starta bilen tog han fram veven, satte i den där fram och vevade igång bilmotorn.

Fotbollsplan och gungpark

Fotbollsplan bakom tegelhuset var mycket populär. Ibland var det så många grabbar att det knappt fanns någon plats att springa. Gungparken intill var också ett bra ställe att träffas. Det var många fötter som skrapade i sanden, så det blev stora gropar under gungorna. När det regnat så var groparna vattenfyllda.

Fotbollsplan vid Rifa var en stor plan för seriösa matcher. Men vi som mest for omkring på våra cyklar spelade cykel-fotboll. Alltså vi sparkade bollen medan vi cyklade. På vintern spolades och plogades planen så att det skulle gå att spela golf. Då var det roligt att vara där och åka skridskor och sitta och snacka i snövallarna.

Klättrade

Vi klättrade i träd och vi klättrade i berg. Vid kälkbacken fanns ett bra berg att fara runt i. På vintern kunde vi ta oss över till Jungfrudansen. Där fanns det bra berg att klättra i. Det var speciellt läskigt på vintern då det var halt. En gång hade vi tagit oss ner till en avsats och kunde inte komma upp igen. Enda chansen var neråt, men det var några meter. Vi skrapade ner så mycket snö vi kunde, sen hoppade vi ner i snöhögen.

Stuprören var roliga. Från trapphuset kunde vi gå ut på balkongerna och åka på stupröret som gick bredvid balkongen. Vi kunde åka ända från 4:e våningen och ner på marken. Men det lät förmodligen inne i köken för mammorna öppnade fönsterna och sa till att vi inte fick göra så.