Karta

En liten bit från Axels hus låg lanthandeln där man kunde köpa allt möjligt, och på trappan fanns det myror. Bredvid lanthandeln låg stationshuset.

För att komma till Joel och Gunborg behöver man gå ett par hundra meter genom skogen. Ibland hände det att jag var kvar vid stationshuset så länge att jag måste gå ensam genom skogen när det var mörkt. Det var riktigt läskigt, enarna såg ut som gubbar när det var mörkt. Och mitt inne i skogen så delade sig stigen. Det gällde att välja rätt väg. Väl framme så blev det ljust, för Joel hade installerat elbelysning. I ett uthus hade de en bensinmotor som drog en generator. Det var riktigt lyxigt.

Till Varenius var det längre men det var bara att följa grusvägen. På kvällen kunde vi gå dit för att fylla på mjölkkannan, som var gjord av plåt. I hallen till bostadshuset stod en handdriven separator. Vi kunde alltså få grädde och smör också. När cyklarna kommit fram så cyklade vi ofta förbi Varenius för att komma till Fagrasjö.

Grusvägen korsade spåret på tre ställen. Där fick vi vara extra försiktiga när vi var ute och cyklade. Vid järnvägsövergången fanns det trägrindar så att man kunde stänga av grusvägen.

Den nya järnvägen öppnade för trafik 1922. Det fanns ingen elektrisitet så man använde rälsbussar, dvs. bussar som går på räls. Det gick också bra med ånglok, om det var godstrafik med många vagnar. 1963 lades verksamheten ner och 1969 revs järnvägen. Men jag är glad att stationshuset står kvar.