Släktforskning

Riksarkivet har en fantastisk databas med de digitalt avbildade sidorna i kyrkoböckerna. Det är enormt många böcker från alla olika församlingar, som är uppdelade efter olika områden och olika familjer. Efter några år blev böckerna fullskrivna och då fick de börja med en ny bok.

Det bästa sättet är att ta en familj i taget och följa den genom de olika böckerna, framåt eller bakåt i tiden. När man på flera ställen ser samma namn, datum och boplats, så är det lättare att avgöra vad som menas. Går man bakåt i tiden behöver man också titta i födelseboken för att hitta föräldrarna.

Ju längre bakåt i tiden man går desto svårare blir det att läsa. Böckerna var enklare uppbyggda med mindre information. Bokstäverna och siffrorna såg annorlunda ut, handstilen mer personlig och svårare att tyda. Pennorna var av sämre kvalité och motivationen att behöva skriva kunde vara olika. Kyrkan hade ju en stor mängd präster som nådde ut till folket. De kände folket och visste hur de kunde beskattas. Men kungen ville också beskatta, och dessutom veta hur många soldater han kunde plocka ut när det blir krig. Prästerna blev alltså tvungna att föra bok.

När prästen skrev in i boken så använde han de enklare smeknamnen, som inte var så långa att skriva. Om han var döpt till Johannes så fick han heta Johan eller kanske Jan. Elisabet fick heta Lisa och Kristina fick heta Stina. Olika präster kunde skriva lite olika namn. Men eftersom sidor från olika år går att ladda ner på internet, så blir det enklare att jämföra och tolka vad krumelurerna betyder.

På 1800-talet, 1700-talet och 1600-talet är det problem med att tyda vad som har skrivits. Det kan lätt bli fel. På 1900-talet bestämde man att allt skulle digitaliseras. Det känns tryggt för då blir det lätt att läsa. Men det blev fel ändå. Den som skriver in i datorn kan läsa fel, skriva fel eller tänker på något annat.

Berit Karlsson fick ett år heta Bertil. Prova annan stavning eller annat sökord. Prova att söka på datum eller på en annan familjemedlem. Ett gammalt fel rättades aldrig till. Men vid nästa mantalsskrivning så kanske det blev rätt.

Jag har sökt på Lovisa som föddes 9 september 1884. Hon flyttade 1905 till Hedvig Eleonoras församling i Stockholm. 1907 flyttade hon tillbaks till Degerfors, men då står det att hon var född 23 september. Lovisa 9 september har upphört att existera och Lovisa 23 september har aldrig blivit född.

Registreringen i Hedvig Eleonora församling var extremt överbelastad med nästan 2000 personer som skulle skrivas in i kyrkoböckerna för hand under samma månad. Ingen upptäckte och korrigerade avvikelsen så Lovisa firade sin födelsedag den 23 september under resten av sitt liv.

Conrad Karlsson var en märklig man. Först dog han i Sverige 1936, och två år senare dog han i Amerika. Jovisst, smålänningar är ett segt folk. Men det troliga är att det var en emigrant som ville återse sitt barndomshem på gamla dar. Eftersom han var född här så registrerades han som död i kyrkoböckerna. Sen tog det ett par år innan ryktet nådde fram till de amerikanska myndigheterna.

Som vanligt får man titta på flera ställen och besluta sig för vad som troligtvis är rätt.

Naturligt vis får man börja med de som man känner till. För varje generation man passerar blir det dubbelt så många släktingar. Man tar ju med både mor och far.

Går man bakåt i tiden får man ett släktträd som får plats på ett A4 papper. Går man framåt i tiden så blir det mer likt en tapetrulle. Här har jag skalat bort all intressant information, då kan det gå att läsa namnen i 3 generationer. Men för 5 generationer blir det helt oläsligt. Det jag vill visa är den stora mängden släktingar man har efter bara 5 generationer. Men i kolumnen längst till höger finns det inga småbarn. Där finns jag som är 75 år.

Om vi startar med Erland så får vi med Axels alla syskon och deras barnbarn. Om vi startar med Johan Karlsson istället så får vi med Anna Emilias syskon och deras barnbarn. Det blir en viss överlappning, men ju fler syskon vi tar med desto fler barnbarn blir det.